Alla aktörer var inte övertygande om att det behövdes en gemensam nordisk bank, bland annat norska handelsministern Kåre Willoch, sedermera norsk statsminister och Høyres starke man, lär ska ha sagt “at det fins nok med banker i Norden…”. Med facit i hand är det lätt at konstatera att, NIB, som i sommar markerat sin 45-åriga verksamhet, är en odiskutabel nordisk framgånghistoria. En historia som förtjänar att berättas ofta när det nordiska samarbetet utvärderas.
För att säkerställa en hållbar samhällsutveckling är det av stor relevans att organisationer och företag prioriterar hållbarhetsfrågor i det dagliga arbetet. Föreningen Nordens Förbund (FNF) arbetar idag på många sätt för att bistå i den hållbara utvecklingen. Men hållbarhetsarbetet på organisationen ses fortsatt som i ständig utveckling och som ett levande initiativ.
Den säkerhetspolitiska ödesgemenskapen genom seklerna mellan Finland och Sverige kan än i dag sammanfattas med rubriken ”Det hotade landet och det skyddade”. Det var också titeln på en antologi med historiska och säkerhetspolitiska betraktelser, utgiven för knappt två decennier sedan av förlaget Atlantis i Stockholm. Med sin över 1 200 km långa gräns till tsarens Ryssland, Lenins och Stalins Sovjetunionen och Putins Ryssland är Finland det hotade området (graden av hot kan alltid diskuteras från tid till annan), medan Sverige inbäddat mellan ett försvarsvilligt Finland och Nato-grannar i väst och syd kan känna sig tämligen skyddat.
Norden ligger längst fram i Europa inom digitalisering, men är beroende av privata ekosystem som Facebook och Google. Demokratiska samhällen behöver en journalistik med ett publicistiskt ansvar, men i det digitala samhället fungerar inte journalistiken på samma sätt som tidigare. Förändringen har varit snabb och det är sannolikt för mycket krävt att förutsätta att mediehusen borde ha kunnat förutse utvecklingen och agera därefter. Utvecklingen styrs huvudsakligen av teknikjättarna i Silicon Valley, som i detta sammanhang är mer än ett område, snarare att betrakta som en symbol för en teknologi-industri.
Få saker är så överskattade som nordisk språkförståelse. I en mindre krets av så kallade nordister, ämbetsmän och en del politiker som jobbar med nordiska frågor och aktiva inom medborgarrörelser och andra organisationer med fungerande nordiska nätverk, klarar man sig på något av de tre skandinaviska språken. Ibland tillämpas den så kallade ”blandinaviskan” där ord från två eller tre skandinaviska språk blandas i en salig röra, ofta resultatrikt. Men utanför denna ganska snäva krets är det svårt att få syn på någon form av språkgemenskap, även om vi ofta hänvisar till den som en del av det kitt som binder samman regionens fem länder och tre självstyrande områden.
I dag firas Nordens dag. Datumet är inte slumpmässigt valt, utan markerar samtidigt årsdagen för undertecknandet av det så kallade Helsingforsavtalet (undertecknat 23 mars 1962 i Finlands huvudstad). Helsingforsavtalet brukar allmänt betraktas som det officiella nordiska samarbetets ”grundlag” där riktlinjer för ett resultatrikt samarbete slås fast. Avtalet har uppdaterats flera gånger.
Från Skottlands nordligaste öar är det kortare väg till Polarcirkeln än vad det är till London. De historiska och kulturella banden till Norden är starka. Shetlands- och Orkney-öarna var en del av dansk-norska riket (ursprungligen norska kronkolonier) fram till 1468 då danska kungen Christan 1 pantsatte dem. På 16- och 1700-talet försökte danska kungar lösa in ögrupperna. Och så sent som i början av 1900-talet uppvaktades skandinaviska länder av lokala beslutsfattare i hopp om att panten skulle inlösas!
Pandemin, som hållit världen och Norden i sitt grepp i snart ett år, aktualiserar tydligt behovet av samarbete i kristid. Som bekant går de nordiska länderna i otakt när det gäller att bekämpa covid-19, låt vara att Norden som referensram blivit uppenbar för de flesta och beslutsfattarna träffats virtuellt flitigare än någonsin. Det är bra att hålla kontakt för när, inte om, nästa kris drabbar regionen bör vi vara bättre utrustade för och förberedda på samarbete.
Årets december är dyster i dubbel bemärkelse, men en av ljuspunkterna – om också hon dessvärre bara virtuellt – är utan tvekan Lucia. Jämfört med ljusspriderskan lucia framstår den danske julemanden, finska joulupukki, svenska jultomten, norska julenissen, isländska jólasveinn, färöiska jólamadurin och grönländska juulimaaq som sju dvärgar. De flesta av dem förvrängda till rena Coca-Cola-tomtar i sina kitschiga röda kåpor och diverse utstyr. Men de säljer bra från år till år och det är ju det som räknas.
I debattskriften Meningen med föreningen, som gavs ut ifjol med anledning av Föreningarna Nordens 100-årsjubileum, efterlyser redaktör Hilde Sandvik en nordisk offentlighet. Om integrationen i regionen ska stärkas, och det ska den enligt statsministrarnas vision för 2030, förutsätter det samtal på tvärs av landgränserna.
Nordisk litteratur står högt i kurs, både utanför och innanför Norden. Nordiska rådets litteraturpris är prestigefyllt och har bidragit till att sprida kännedom om nordiska författare bland nordbor och internationellt. Tillsammans med Nordiska biblioteksveckan, sedan några år tillbaka Nordiska litteraturveckan, har det resulterat i att litteraturen är den kulturform som sannolikt står starkast i Norden.
Nordbor brukar ofta hävda att intresset för naturen och därmed miljömedvetenheten är ett typiskt nordiskt särdrag. Därmed må vara hur som helst, men det går inte att bestrida att Norden är sent urbaniserat jämfört med många andra regioner och att nordbor i allmänhet har ett nära förhållande till naturen inte minst tack vare traditionen med sommarhus, fjällvandringar, båtliv etc. Och faktum är att den moderna miljörörelsen har en stark nordisk prägel.
Många utanför Norden beundrar den så kallade nordiska modellen, som är ett hopkok av alla tänkbara fungerande lösningar i de fem nordiska länderna. Under normala omständigheter har de fem nordiska länderna hög ekonomisk produktivitet, social jämlikhet och medborgarna känner stor tillit till myndigheter och dessutom brukar nordborna placera sig högt på FN:s lista över lyckliga invånare.
För det nordiska samarbetet har coronaviruset varit en väckarklocka. I kristider står enskilda länder i allmänhet sig själva närmast, men icke desto mindre har frånvaron av koordinering varit ett bakslag för hela den nordiska gemenskapen. Och dessvärre en uppföljning på misslyckandet i samband med flyktingkrisen hösten 2015. Vägen till statsministrarnas målsättning att Norden 2030 skall vara världens mest hållbara och integrerade region är både lång och krokig.
För flera år sedan gjordes en gallup där det frågades av nordbor vart de skulle flytta om de inte fick bo kvar i sitt hemland. Resultat var ungefär så här: svenskarna skulle flytta till Norge och Danmark, norrmännen skulle flytta till Sverige och Danmark, danskarna skulle flytta främst till Norge, men också till Sverige medan finländarna helst skulle flytta till Sverige. Men ingen ville flytta till Finland!
Jämställdhet mellan könen anses vara en av de grundläggande nordiska värderingarna, även om jämställdhet inte direkt har sina rötter i Norden. Icke desto mindre står jämställdheten högre i kurs i Norden än i de flesta andra regioner i världen. Det kan man med fog hävda utan att göra sig skyldig till självgod nordism.
Den 23 mars firas Nordens dag, dagen då de nordiska länderna för 58 år sedan undertecknade Helsingforsavtalet, som ända sedan dess har fungerat som en ”konstitution” i det nordiska samarbetet och utgör en hörnsten i samarbetet mellan Nordens länder. Helsingforsavtalet lade grunden till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och det nordiska välfärdssystemet.
Nordens dag, 23 mars, firas som bekant för att markera det nordiska samarbetet och Helsingfors-avtalet från 1962, som ibland en aning högstämt kallas för ”Nordens grundlag”. Under normala omständigheter brukar det ordnas en mängd evenemang, till exempel nordiska gästabud, där vänner och bekanta träffas för trevlig samvaro. Hygge-Norden när det är som bäst. I år är det annorlunda.
