I dag firas Nordens dag. Datumet är inte slumpmässigt valt, utan markerar samtidigt årsdagen för undertecknandet av det så kallade Helsingforsavtalet (undertecknat 23 mars 1962 i Finlands huvudstad). Helsingforsavtalet brukar allmänt betraktas som det officiella nordiska samarbetets ”grundlag” där riktlinjer för ett resultatrikt samarbete slås fast. Avtalet har uppdaterats flera gånger.
Ursprungligen, med start 1936, firades Nordens dag den 27 oktober och med en pompa och ståt de flesta nordister i dag bara kan drömma om. Markeringen av dagen tillkom på danskt initiativ och var det största nordiska arrangemanget dittills, understött av de nordiska regeringarna, statskyrkorna och en lång rad nationella och medborgerliga institutioner. Pressen slog upp firandet stort och i skolorna hölls nordiska fester. Radion (som var den tidens internet) uppmärksammade dagen med programinslag från arla morgonstund och dagen avslutades med att Nordens fem statsöverhuvuden höll tal till medborgarna!
Enligt nämnda Helsingforsavtal är det statsministrarna som leder det nordiska samarbetet och det är bra att ambitionsnivån fortfarande är hög även om det inte längre hålls Nordens dag-tal i radio. Statsministrarnas senaste nordiska markering är framtidsplanen Vision 2030 då Norden skall vara världens med integrerade och hållbara region. Den gröna omställningen, som är rättesnöret i visionen motsätter sig knappast någon, men däremot har de omprioriteringar i den nordiska budgeten, som visionen obönhörligt leder till, väckt starka protester bland dem som drabbas av nedskärningar. Budgeten minskar inte, men det görs omprioriteringar som drabbar bland annat kultursamarbetet.
Vanliga nordbor är sannolikt inte särskilt intresserade av byråkraters och organisationers budgetbrottning, utan hoppas på att vardagen i Norden skall fungera så smärtfritt som möjligt. En fungerande vardag är också en förutsättning för att Norden ska bli världens mest integrerade och socialt hållbara region.
Tidigare nordiska samarbetsministern Ole Norrback, som i dagarna rundat 80, brukar säga att det behövs en klarare politisk styrning av ämbetsverket för att nedmontera hinder som försvårar medborgares och företags möjligheter att verka i ett annat nordiskt land. Det är lätt att hålla med.
Nästa år det 60 år sedan Helsingforsavtalet ingicks. Och 150 år sedan det första nordiska juristmötet (1872). Kanske det är hög tid att låta juristerna se på Helsingforsavtalet och föreslå mer bindande formuleringar, som skulle ge samarbetet en stramare form. Är regeringarna och parlamenten redo för det?
I dag firas alltså Nordens dag runt om i Norden, eller rättare sagt runt om på nätet. Men vi bör med det snaraste komma tillbaka till en nordisk vardag där gränspendling och gränshandel sker utan hinder, där ungdomar, anställda i företag, idrottare, kulturarbetare, turister och aktiva i medborgarrörelser med flera obehindrat kan röra sig kors och tvärs i regionen. Norden, som medborgare, företag och organisationer under decenniernas lopp lärt känna som en utvidgad hemmaplan, har varit mer eller mindre förbjuden mark i alltför lång tid. Vilka är konsekvenserna på sikt?
Statsministrarna, åtminstone i Danmark, Finland och Norge, har med järnhand stramat åt samhällena i kampen mot pandemin även när det inskränkt på medborgarnas grundläggande rättigheter. Och medborgarna har för det mesta accepterat införandet av olika grader av undantagstillstånd. Ibland har dock ivern hos beslutsfattarna varit så stor att man glömt läsa grundlagen. Därför har medborgarna rätt att kräva lika resoluta tag för att öppna gränserna, stimulera mobiliteten och integrationsprocessen på alla nivåer. Annars riskerar Vision 2030 att framstå som en budgetbyråkratisk övning.
Henrik Wilén
Artikelbild: Magnus Fröderberg – norden.org