Det senaste inslaget i stärkt nordiskt försvarssamarbete är avtalet som Danmark, Norge och Sverige ingick här om veckan med syfte att öka säkerheten i Öresundsregionen. Att det är Rysslands tilltagande intresse för, och kränkning av, luftrummet som ligger bakom initiativet är ingen hemlighet.
Försvarsministrarna Trine Bramsen (Danmark), Frank Bakke-Jensen (Norge) och Peter Hultqvist (Sverige) säger det rakt ut. Hotbilden finns, Ryssland uppträder aggressivt och vi måste se till Östersjöns säkerhet. Öresund är av stort strategiskt intresse för hela Östersjön, därför ingås avtalet.
Alla nordiska länder ser försvarssamarbetet som allt viktigare och triangelavtalen stärker även tidigare bilaterala avtal. Noteras kan att försvars- och säkerhetspolitik, som inte har ett eget ministerråd i regeringarnas samarbetsorgan Nordiska ministerrådet, är kanske det samhällsområde där det nordiska samarbetet varit livligast det senaste decenniet. Samarbetet sker inom ramen för Nordefco (Nordic Defence Cooperation), som grundades 2009 i Helsingfors.
Finland, som i år fungerar som ordförandeland för Nordefco, är inte part i avtalet och det har närmast geografiska orsaker. De tre skandinaviska länderna är framför allt oroade över Öresundsregionen, södra Östersjön och Nordsjön. För områdena i norr finns ett motsvarande avtal mellan Finland, Sverige och Norge.
Triangelavtalet ersätter naturligtvis inte Danmarks och Norges Nato-koppling, som är grundbulten i de två ländernas försvar, men sänder en klar signal till en kränkare av luftrummet att det finns en gemensam skandinavisk beredskap att möta aggressionen. Samtidigt är det en signal till Nato om att skandinaverna har beredskap att se om sitt hus.
I den stora bilden är det främst Sverige som drar nytta av den här typen av regionala samarbetsavtal. Regeringen Reinfeldt (2006 – 14) körde ner det svenska försvaret och avskaffade bland annat den allmänna värnplikten 2009. Många regementen lades ner och Gotlands försvar negligerades länge. Den borgerliga alliansen betraktade försvaret som ett särintresse och såg inga hotbilder trots Rysslands angrepp på Georgien (08.08.08), som följdes upp av annekteringen av Krim-halvön 2014.
Därmed står Sverige idag, sett i ett längre historiskt perspektiv, sällsynt svagt militärt. Väckarklockan ringde långfredagen 2013 då Putin uppvaktade Sverige med ett påskägg i form av simulerade attacker av ryska bombplan. Sverige saknade beredskap att agera och i stället sände Natolandet Danmark upp jaktplan för att markera närvaro. Mot den bakgrunden är ett triangelavtal fullt logiskt och fyller en given funktion.
Löfvens regering har på senare år gått in för att återbygga försvaret för dyra pengar och enligt försvarsminister Hultqvist är dagens satsning störst sedan 1950-talet.
Sverige ligger förvisso inbäddat mellan Natoländer i väst och syd och har Europas största beväringsarmé som östra granne, men det är en ny situation för ett land som traditionellt har kunnat hänvisa till en välutrustad flotta och framför allt ett omfattande och effektivt flygvapen. Sverige lyfter gärna fram försvarssamarbetet med Finland, men det är självfallet USA, som är den viktigaste partnern. Och triangelavtalet med de två Natoländerna Danmark och Norge bara befäster den positionen.
Henrik Wilén
Artikelbild: Google