Det hävdas ofta att det nordiska samarbetet är unikt för att det växer underifrån och inte, i motsats till exempelvis EU, dikteras ovanifrån. Samarbetet står på bred folklig bas. Förvisso, men från början var den kulturella skandinavismen, som småningom utvecklades till dagens nordism, en dröm för den tidens samhällselit.

Under mitten av 1800-talet var intresset för skandinaviskt samarbete stort i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Ibland talas det smått ironiskt om ”punschskandinavismen” med hänvisning till akademiska kretsar som vurmade för en union mellan de tre skandinaviska länderna.

Skandinavismens kulturella innehåll var nationalitetstanken med det språkliga släktskapet som sammanbindande länk. Denna enhet skulle bilda basen för en djupare samverkan som på sikt förväntades resultera i en politisk union. Unionstanken skulle växa fram genom aktivt folkbildningsarbete.

Den skandinaviska enhetstanken förfäktades framför allt av elitgrupper i de tre skandinaviska länderna såsom militärer, näringslivsfolk och akademiker. Nationalistiska kretsar i Norge och protektionistiska kretsar i Sverige motsatte sig detta resonemang, medan allmogen inte spelade någon aktiv roll. Skandinavismen var inte en folkrörelse, utan ett elitprojekt, som man skulle säga idag.

Danmarks ödesdigra nederlag mot Preussen 1864 innebar ett bakslag även för den skandinaviska tanken. Varken Norge eller Sverige ställde upp för Danmark, med undantag av ett fåtal frivilliga, och någon skandinavisk solidaritet kom inte på tal. I praktiken innebar det slutet på det skandinavistiska projektet.

Under slutet av 1800-talet bildades en hel den skandinaviska eller nordiska föreningar och olika grupper organiserade sig över landgränserna. Först ut var juristerna som höll sitt nordiska möte 1872 och den första nordiska arbetarkongressen hölls 1886.

I början av 1900-talet förespråkade danska och svenska eldsjälar en nordisk förbundsstat med Göteborg som huvudstad och idén om en gemensam Föreningen Norden för alla tre länder väcktes.

Första världskriget en vändpunkt

Första världskriget utgjorde en vändpunkt i de skandinaviska kontakterna. Kriget hotade inte bara ländernas neutralitet, utan också varuförsörjningen. Intresset för samarbetet ökade när kulturfolk, näringslivet och politikerna gjorde gemensam sak. Samma tider lösgjorde sig Finland från Ryssland och Norden fick ytterligare en självständig stat. Eftersom Finland varit en del av Sverige i nästan 700 år (c.1150 till 1809) var det naturligt att den nya republiken orienterade sig mot de nordiska grannländerna.

I de tre skandinaviska länderna tillsattes kommittéer med sikte på föreningsbildning, men småningom blev det uppenbart att det inte fanns underlag för att grunda en gemensam förening. Resultatet blev att det i 1919 bildades Föreningen Norden i Danmark, Norge och Sverige. Största skepsisen till en gemensam Föreningen Norden förekom i Norge där eliten var rädd för att ett alltför tätt samarbete med Sverige skulle försvaga den nyvunna norska självständigheten.

Den svenska föreningen Norden grundades den 1 mars i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm, den norska den 2 april på Nobelinstitutet i Oslo och den danska den 15 april i Teknologisk Institut i Köpenhamn.

Tre år senare, 1922, bildades Norræna Félagid i Island och 1924 grundades föreningen Norden i Finland (Pohjola-Norden).

Till en början fanns ett starkt intresse för utvidgat ekonomiskt samarbete och inte minst lagstiftningssamarbete för att underlätta utbyte av varor, tjänster och människor mellan den nordiska länderna. Den viktigaste verksamhetsformen var dock upplysningsarbetet med kulturella förtecken. Tanken om nordiskt samarbete på alla samhällsområden skulle spridas brett.

Efter att Färöarna erhållit självstyrelse 1948 grundades Norrøna Felagid i Tórshavn 1951, medan Föreningen Norden på Åland konstituerades i Mariehamn 1970.

Precis som när det gällde den kulturella skandinavismen på 1800-talet var det samhällets högre skikt bestående av politiker, ämbetsmän, akademiker och näringslivsrepresentanter som drev på tanken om Föreningen Norden i alla tre skandinaviska länder. Efter tio års verksamhet hade de tre föreningarna cirka 5000 medlemmar och de flesta tillhörde den kulturella eller ekonomiska eliten.  Ytterligare tio år senare hade medlemsantalet fördubblats och småningom spred sig intresset till bredare folklager.

Hårt pressade föreningar under andra världskriget

Andra världskriget satte det nordiska samarbetet på prov och föreningarna Norden var ställvis hårt pressade. I Norge lades verksamheten på is eftersom nazisterna förföljde styrelsemedlemmar. I Danmark ökade uppslutningen som reaktion på den tyska ockupationen och även i Island noteras en ökning i medlemsantalet som följd av stark uppslutning kring den nordiska tanken. I Finland sågs det nordiska engagemanget som en klar markering mot vapenbrödraskapet med nazi-Tyskland.

Situationen var minst sagt delikat – Finland gjorde gemensam sak med Tyskland som ockuperade Danmark och Norge, medan svensk neutralitet tillät stöd till det krigförande Finland och Tyskland att använda svenskt territorium för transporter. I Sverige och Danmark, där debattklimatet i vilket fall som helst var allra friast, fungerade Föreningarna Norden som debattforum om hur det fredstida Norden skulle gestalta sig.

Samtidigt ska man hålla i minnet att staternas politik var en sak och medborgarnas engagemang en annan. Det gäller för övrigt alla tidsepoker, inte bara krigstiden eller kalla kriget.

Den stora medlemstillströmningen till Föreningarna Norden kom igång efter andra världskriget. Behovet av att känna nordisk samhörighet var stort och det var förhållandevis lätt för föreningarna och få med nya medlemmar i verksamheten. I början av 1960-talet hade det sammanlagda medlemsantalet stigit till över 100 000 personer. Medlemsunderlaget hade breddats inte minst tack vare att arbetarrörelsen, kanske främst i Danmark, hade anammat idén om den nordiska gemenskapen. Föreningarna undvek partipolitisk koppling, men jobbade politiskt för att nå ut till så många som möjligt.

Decennierna efter kriget präglades av stor aktivitet. Folkbildningen förverkligades genom föreläsningsverksamhet, studiecirklar, publikationsverksamhet och inte minst kontakten till skolorna. För att väcka intresset för den nordiska gemenskapen satsades stora resurser på lärare och elever.

Det officiella nordiska samarbetet tar form

Efter kriget kom också det officiella nordiska samarbetet igång. 1946 tog undervisningsministrarna initiativ till en nordisk kulturkommission vars syfte var att främja kultursamarbetet mellan länderna. Redan före kriget hade det på danskt håll gjorts framställningar om ett gemensamt nordiskt parlamentariskt organ. Tanken stöddes av Finland och Sverige, medan Norge motsatte sig.

Efter kriget upplevdes det motiverat att formalisera ett parlamentariskt samarbete och på Nordiska Interparlamentariska Förbundets möte i augusti 1951 tog den danska statsministern Hans Hedtoft upp initiativet igen. Nordiska rådet grundades 1952 och höll sin första session 1953, men utan finskt deltagande eftersom Finland av hänsyn till Sovjetunionen valde att ställa sig utanför. Finland kom med 1956.

I och med grundandet av Nordiska rådet försvagades Föreningarna Nordens position, framför allt när det gäller den politiska biten. Nu när parlamentarikerna hade ett eget organ var deras intresse för att agera inom föreningarna ljummare. Debatten flyttade över till Nordiska rådet.

Regeringarna fick sitt formaliserade samarbete när Nordiska ministerrådet grundades (NMR) 1971, efter att planerna på en nordisk tullunion havererat. Kulturkommissionen blev till ett sekretariat och från och med 1967 Nordisk kulturfond. Till en början var institutionerna spridda i Norden (Nordiska rådet i Stockholm, ministerrådet i Oslo och kultursekretariatet i Köpenhamn) Sedan början av 1990-talet har alla tre sina sekretariat i Köpenhamn.

FNF grundas 1965

Samarbetet mellan de nationella Norden-föreningarna hade pågått sedan starten i olika former. Bland annat ordnades så kallade delegerademöte där föreningarnas representanter rapporterade om respektive förenings verksamhet och planerade framtida samarbetsprojekt. Det fanns nämnder för olika ärenden och en lång rad initiativ hade tagits gemensamt under årens lopp.

Grundandet av Föreningarnas Nordens Förbund (FNF) innebär därför ingen dramatisk ändring i samarbetet, utan dikterades mer av behovet av att formalisera samarbetet. På det grundande mötet i Reykjavik 1965 slogs fast att FNF skulle fungera som ett rådgivande organ och samtidigt fungera som föreningarnas ansikte utåt. Det var av betydelse inte minst med tanke på kontakterna till Nordiska rådet och andra samarbetsorgan.

Följande år antogs ett handlingsprogram på mötet i Drammen och här drogs riktlinjerna upp för framtida samarbete inom områdena ekonomisk politik, trafikpolitik, regionalplanering, socialpolitik, medborgarrätt, gemensam lagstiftning, kultursamarbete och samarbete utanför Norden. Relationerna till Europa utgjorde en central punkt. Danmarks och Norges medlemsansökningar till EEC stod för dörren och synen på europeiskt samarbete var genomgående positiv.

Inom FNF ansåg man 1970 att det oberoende av den enskilda ländernas anknytning till EEC är viktigt att inom Norden bevara tullfriheten, den fria arbetsmarknaden, socialkonventionen och andra resultat av samarbetet. Men bakom eniga formuleringar dolde sig skilda tolkningar. Danska föreningen ansåg att misslyckandet med Nordek uteslöt ett nordiskt alternativ.

Men debatten handlade ingalunda enbart om vad som misslyckats i det nordiska samarbetet. Tvärtom kunde man i början av 1970-talet notera att Helsingforsavtalet från 1962 förstärkts och att ministerrådet grundats (1971). Dessutom hade de nordiska länderna ingått ett kulturavtal som lade grunden för Nordiska kulturfonden, Färöarna och Åland hade fått representation i Nordiska rådet.

Föreningarna Norden hade nu utvecklats till medlemsorganisationer och riktade sin verksamhet dels till de egna medlemmarna och dels till nordiska samarbetsorgan och nationella beslutsfattare. Ju fler medlemmar och aktivare förening, desto större samhällelig betydelse och desto större orsak för beslutsfattarna att lyssna på föreningarna.

Även om medlemsantalet steg och nådde breda samhällslager kommer man inte ifrån att Föreningarna Norden i viss mån hade kvar något av sin elitstämpel. På det lokala planet var det ofta den lokala eliten som var aktivast och som besatte styrelseplatserna. Men framtoningen var onekligen folkligare jämfört med de första decennierna.

FNF fick till en början inget eget fristående sekretariat utan förbundets ärenden sköttes enligt rotationsprincipen. 1977 inrättades ett fristående kansli i Stockholm.

I slutet av 1990-talet flyttades FNF:s kansli från Oslo till Malmö och 2012 till Köpenhamn. Därmed har alla centrala nordiska samarbetsorgan (NR, NMR, Kulturfonden och FNF) sitt säte i den danska huvudstaden. I relation till de officiella samarbetsorganen har FNF genom åren haft rollen som opinionsbildande, informerande och idégivande. Många är de initiativ som via FNF:s försorg fått praktisk uppföljning via de officiella organen.

Förutom att vara länken mellan Föreningarna Norden och det officiella nordiska samarbetet och en påverkanskanal är FNF i dag också ett projektkontor som administrerar flera stora projekt och program finansierade av bland annat ministerrådet. Nordjobb är med sina 30 verksamhetsår det äldsta programmet. Dessutom administrerar Föreningarna Norden Nordiska litteraturveckan och inlärningsportalen Norden i Skolan.

Nordjobb i tre decennier

Nordjobb startade 1985 på initiativ av "Den nordiska ekonomiska samarbetsgruppen". Gruppens uppgift var att se över det ekonomiska samarbetet inom Norden, föreslå olika åtgärder för att stimulera till ökad tillväxt och främja investeringar över gränserna.

Årligen erbjuds cirka 1000 ungdomar i åldern 18-28 år sommarjobb, bostad och kultur- och fritidsprogram runt om i Norden. Det betyder att under 30 år har närmare 30 000 personer sommarjobbat i ett annat nordiskt land. Nordjobbs uppgift är inte enbart att erbjud jobb och främja mobiliteten på den nordiska arbetsmarknaden, utan också att ge ungdomar en unik nordisk upplevelse som de kan ha nytta och nöje av i framtiden.

Skolsamarbetet i fokus

Redan från starten hörde skolfrågorna till föreningarnas viktigaste uppgifter och samarbetet med skolor och lärarföreningar prioriterades högt. Det bildades skolnämnder i alla föreningar. De första nordiska skolungdomsmötena arrangerades på 1920-talet och småningom utvecklades program för utväxling av skolklasser. Under efterkrigstidens första decennier var det en synnerligen populär verksamhetsform. Detsamma gällde lärarstipendier till andra nordiska länder. Särskilt språklärarna, historie-, samhälls- och geografilärarna har varit viktiga målgrupper när det gällt att vinna anhängare till den nordiska saken.

Med tilltagande internationalisering har utväxlingen av skolklasser och lärarutbytet, i likhet med vänortssamarbetet, krympt. Men å andra sidan erbjuder den nya tekniken goda förutsättningar att hålla kontakt och utbyta erfarenheter. Och när man inlett kontakten över nätet är det lätt att följa upp med besök och möten.

Idag heter Föreningarna Nordens stora skolsatsning Norden i skolen www.nordeniskolen.org. NiS, som administreras av FNF, är en gratis inlärningsportal som ger lärare och elever i hela Norden nya möjligheter att arbeta med språk i Norden, kultur, natur och miljö. Portalen riktar sig till elever och lärare i grundskolan och gymnasiet. 2011 fick Norden i skolan de nordiska samarbetsministrarnas pris för ett koncept som stärker förståelsen av nordiska grannspråk.

Portalen är indelad i två huvudområden med språk och kultur å ena sidan och miljö och natur å andra sidan. Båda huvudområdena består av pedagogiskt undervisningsmaterial och arbetsuppgifter för eleverna. Ett urval av böcker och film från hela Norden ger användarna intressanta smakprov på grannlandets kultur. Material om miljö och natur sätter fokus på hållbarhet, energiförbrukning och energikällor.

Per 2018 har Norden i skolan närmare 15 000 registrerade lärare som användare och dagligen används portalen av över 200 skolklasser.

Det senaste inslaget i Norden i skolan-portalen är satsningen på en nordisk filmportal som erbjuder nordiska kort- och dokumentärfilmer textade till grannspråken. En annan populär aktivitet är ”skolechat” som innebär att elever kan kommunicera med varandra så att säga on-line. En av erfarenheterna av detta är att eleverna uppger sig förstå en hel del av varandras tal.

Litteraturen som bärande kulturform

Kultursamarbetet har varit av avgörande betydelse sedan Föreningarna Norden grundades och i synnerhet litteraturen har haft en framträdande plats. Nordiska biblioteksveckan, som numera heter Nordiska litteraturveckan, är Nordens (och Baltikums) största högläsningsevenemang. Det genomförs varje år i november. Nordiska biblioteksveckan innebär högläsning ur samma nordiska litteratur samma vecka i alla nordiska och baltiska länder. 2018 registrerade sig över 2 500 institutioner på hemsidan www.nordisklitteratur.org. Då deltog skolor, bibliotek och skolbibliotek i Kura Gryning (högläsning för barn och unga om morgonen) och bibliotek och andra kulturinstitutioner i Kura Skymning (högläsning för vuxna om kvällen).

Litteraturveckan har med tiden fått stor spridning. Nordiska aktörer utanför Norden deltar gärna i evenemanget och sprider den vägen kunskap om nordisk litteratur.

Vänortssamarbetets betydelse

Vänortssamarbetet hade kommit igång strax före kriget då danska Thisted och svenska Uddevalla 1939 inledde samarbete och föreningen i Uddevalla gjorde ett besök till sin danska vänort. Verksamheten expanderade snabbt.  Någon överordnad plan fanns inte på riks- eller nordisk nivå, utan verksamheten växte fram utgående från lokalt intresse.

En förutsättning för att vänortsarbetet skulle fungera bra var att det fanns intresse och resurser på kommunal nivå. Under efterkrigstiden när de internationella kontakterna var anspråkslösa utgjorde kommunernas och städernas kontakter till tidigare fadderorter eller nya vänorter en viktig del av den externa verksamheten. Med tilltagande internationellt samarbete minskade kommunernas intresse för vänortssamarbetet. Kommunsammanslagningar och stram ekonomi har ytterligare bidragit till att denna typ av nordiskt samarbete avtagit märkbart.

Förhållandena har givetvis varierat från kommun till kommun. Det finns fortfarande kommuner som vid sidan av andra internationella kontakter odlar de gamla kontakterna till någon eller några nordiska vänorter. I vissa fall sker det i tätt samarbete med den lokala föreningen Norden, medan det i andra fall helt och hållet är en kommunal angelägenhet.

Under decennierna efter kriget var vänortssamarbetet synnerligen viktigt för många lokalföreningar. Besöken till vänorterna runt om i Norden skapade vänskapsband för livet och ökade insikten i andra nordbors vardag. Den äldre generationen bland Föreningen Nordens medlemmar efterlyser en återkoppling till det gamla vänortsnätverket som kommunsammanslagningar och försämrad ekonomi suddat ut. Yngre generationer har andra prioriteringar. På frågan om huruvida vänortssamarbetet kunde återuppstå i någon annan form, svarar ungdomsorganisationerna att boningsorten inte längre har relevans när det gäller att skapa och odla nordiska kontakter. Utväxlingen av erfarenheter sker via andra kanaler.

I sådana fall där kommunsammanslagningar resulterat i att de gamla kontakterna inte längre odlas eller där kommunen av ekonomiska skäl inte längre anser det värt att fortsätta med vänortssamarbete kan den lokala föreningen Norden på eget initiativ försöka hålla liv i vänortsverksamheten om än i mindre skala. Lokalavdelningen kan uppvakta kommunledningen och ansöka om ekonomiskt bidrag för resor och lokala arrangemang med nordiskt inslag. Därutöver kan lokala beslutsfattare eventuellt övertalas att medverka i erfarenhetsutbyte i frågor som har lokal relevans, till exempel trafikfrågor, hälso- och socialfrågor m.m.

En kommunal nämnd eller arbetsgrupp behöver nödvändigtvis inte åka till andra sidan jordklotet för att se hur man kan lösa trafikproblem eller avfallshantering. Det är mer sannolikt att nyttig information och resultatrikt erfarenhetsutbyte fås i något av de nordiska grannländerna. Sådant kan gamla vänorter eller nordiska kommuner i samma storleksordning som den egna med fördel användas till.  

Publikationsverksamhet

Publikationsverksamhet har varit och är en central del av Föreningarna Nordens aktivitet. 1969 slogs de nationella medlemsbladen ihop till den gemensamma tidskriften Vi i Norden som till en början utgavs av den norska föreningen. 1977 övertog FNF:s förbundssekreterare Åke Landqvist redigering av tidskriften som var ett utmärkt instrument för att sprida nordisk kunskap och ställa reformkrav inför en bredare krets. I slutet var upplagan upp i 100 000 exemplar. I tidskriften ingick temabilagor om bland annat Nordsatprojektet, energikrisen, kultursamarbetet och Nordiska Investeringsbanken.

Ett annat forum för samhällsdebatt var utgivningen av årsböcker om övergripande nordiska frågor. Under Åke Landqvist ledning utgav FNF i slutet av 1970-talet böckerna Energi i Norden, Barnens miljö i Norden och Nordsånger. FNF fick också sansvaret för Nordiska rådets 25-årsjubileumsskrift.

Föreningen Norden i Sverige har i flera decennier årligen gett ut en officiell årsbok. Publikationen är uppskattad och får spridning utanför Sverige. Bland de senaste årsböckerna kan noteras Nöd och lust - Sverige och Finland i samtid och framtid (2009), Härlig är Norden (2013), Drottning Margaretas historia (2015) och Väljarnas hämnd - Populism och nationalism i Norden (2016).

 Idag håller sig föreningarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige med medlemstidningar som utkommer 3-4 gånger i året i pappersform och som också finns i digital form. Med jämna mellanrum diskuteras utgivningen av en gemensam publikation för alla sju föreningar, men språkfrågan är den som sist och slutligen omöjliggör projektet.

Medlemsantalet minskar

Medlemsantalet steg under hela efterkrigstiden fram till början av 1990-talet då Föreningarnas Nordens sammanlagda medlemsantal var över 110 000. De senaste tjugo åren har medlemsantalalet minskat drastiskt, ett fenomen som gäller för de flesta medborgarorganisationer. 2018 var antalet medlemmar nere på 40 000 personer.

I likhet med när Danmark blev medlem i EEC 1973, fick det nordiska samarbetet sig en törn när Finland och Sverige folkomröstade om medlemskap i EG hösten 1994 och blev medlemmar i EU 1995. Från politiskt håll signalerades att Norden inte var lika viktigt längre. I synnerhet i Finland låg fokus på Bryssel och de gamla nordiska samarbetskanalerna ansåg inte lika relevanta längre. Detta trots att Norden och det nordiska samarbetet betytt allra mest för Finland under kalla kriget. Utan kopplingen till Norden hade Finland lätt glidit djupare in i Sovjetunionens inflytelsesfär.

De nya prioriteringarna märktes också i Föreningarna Nordens medlemsantal. Rekryteringen av nya medlemmar var inte lätt när samhällsdebatten i stort sett bara handlade om Europa och väldigt litet om nordiska lösningar och nordisk gemenskap.

Det tog några år innan både beslutsfattare och opinionsbildare insåg att det inte förelåg någon motsättning mellan det nordiska och det europeiska. Det nordiska samarbetet sker inom ramen för en bredare europeisk integration och det ena utesluter inte det andra.  I takt med att EU-medlemskapet blev vardagsmat för Finland och Sverige samtidigt som den europeiska integrationen gått på kryckor har värdet av nordisk gemenskap igen lyfts fram och inte enbart i festtalen.

Det senaste decenniet har försvarsfrågor dominerat det konkreta nordiska samarbetet, vilket visar i vilken grad världen förändrats eftersom det var en tabubelagd fråga under kalla kriget.  Gamla tankar om försvarsunion går igen bland vissa debattörer.

Framtiden

När det regionala samarbetets betydelse ökar är det inte mer än naturligt att fem nordiska länder med mycket gemensamt intensifierar samarbetet. Det är just det som Föreningarna Norden efterlyser på alla samhällsområden. För att klara sig i den globaliserade världen är det klokt att göra gemensam sak på nordisk nivå. Det må sedan gälla försvar, infrastruktur eller kultursatsningar.

Eftersom opinionsläget är gynnsamt för ökat nordiskt samarbete har Föreningarna Norden en god möjlighet att stärka sitt medlemsunderlag låt vara att det idag inte upplevs som särskilt angeläget att binda sig till ett medlemskap i föreningar. 

Men Föreningarna Nordens betydelse för demokratiutvecklingen i de nordiska samhällena ska inte underskattas och fokus borde också framöver ligga på att stärka folkväldet. Genom föreningsliv utbildas medborgare i demokratiska färdigheter och det är synnerligen viktigt att den traditionen förs vidare. Idag är påverkningskanalerna många och det gäller att hitta den kanal som fungerar bäst i varje tillfälle.

En av de livligaste Norden-debatterna på senare år har handlat om Förbundsstaten Norden som presenterades 2009 i debattartikel i Dagens Nyheter av Gunnar Wetterberg och som Wetterberg valde att kalla det för en realistisk utopi. Reaktionerna var positiva och han fick uppdrag av Nordiska rådet att skriva pamfletten Förbundsstaten Norden, som diskuterats flitigt. En av Wetterbergs argument är att ett förenat Norden skulle höra till världens tio-tolv största ekonomier.

Föreningarna Norden i Norge och Sverige har ställt sig positiva till tanken på en förbundsstat, medan föreningarna i Danmark och Finland intagit en mer avvaktande inställning. Hur som helst har tanken väckt debatt och stort intresse inte minst bland ungdomen. Och bland föreningar som arbetar för ett gränslöst Norden är det ett bra tema om man vill väcka debatt. Wetterbergs förslag, som han modifierat an efter har fungerat som en vitamininjektion i debatten om Nordens framtid.

I relation till de officiella nordiska samarbetsorganen är Föreningarna Nordens uppgift även i framtiden att vara opinionsbildande, informerande och idégivande.

Henrik Wilén